Nu börjar jag bli väldigt less...

Vad är det här? När gamla kompisar knappt hälsar på stan längre? När de inte ens kan föra en konversation utan att se ointresserad ut? Aldrig ringer eller frågar mig om något. Vafan är det jag har gjort? Inte ett skit, ändå verkar jag inte vara någonting för er längre. Jag förstår mig inte på det. Jag börjar bli jävligt less!

Det säger bara klick...

Det finns inget som är så jobbigt som olycklig kärlek och tyvärr så kommer man på sig hur mycket något betyder för en alldels för sent, när det redan är förlorat. Vad kunde man egentligen ha kunnat göra för att förhindra det? När innte ens huvudet kan styra känslorna vad kan man då göra?
"När hjärtat säger till får huvudet säga, vad det vill." Ibland önskar man väl kanske att vissa tankar kunde styra hjärtat, de tankar som vrider tillbaka tiden till det bättre, men tyvärr kan de inte det.

Det starkaste bandet man kan ha till en person är nog syskonkärlek. Nu i två dagar har jag gråtit med min lillasyster och vi har skrattat till gamla minnen. Vad som än händer så vet jag att hon alltid kommer finnas för mig och hon vet att jag kommer finnas där för henne. Det kvittar hur mycket vi bråkar med varandra, hur mycket vi än hatar varandra ibland, så älskar vi varandra innerst inne.

It will end..

Ibland kommer jag på mig när jag sitter och kollar på gamla foton hur jag helt plötsligt blir helt våt i ögonen. Jag tror inte att någon kan förstå vad alla dessa år har betytt för mig, ingen annan vet hur det har känts. Jag tror att det kanske är jag som har sumpat chansen, eller är det bara en vind som har blåst iväg de dofter jag alltid omringades utav? Jag kan inte förstå hur något som man mådde så bra utav, bara kan försvinna...